The Sound of Silence

Hear my words that I might teach you / Take my arms that I might reach you …

Vår allra bästa PT ökar successivt svårigheterna för oss. Jag lyssnar på vad han säger och tar emot all hjälp han erbjuder. Detta pass handlade om att behålla rutiner trots olika störningar. Vi har fått öva på hur vi ska gå in på planen, och hur vi ska gå ut. Detta oavsett vad som händer omkring oss, och hur förberedda vi är. Startrutin och belöningsritual börjar befästas alltmer, och vi blir tryggare. Vi har även bara varit stilla och passiva på planen medan PT agerat störningsobjekt. Dessutom har vi förstås också tränat moment.

Den sista kvarten plockades allt möjligt ut på planen för att distrahera oss så mycket som möjligt. Jag fick i uppgift att hålla oss bland sakerna, och göra olika ”moment” men fokusera mest på kontakt och glädje oavsett vad som hände. Det svåraste var nog när PT mitt i denna övning gick runt precis efter oss, som en skugga under ca 30 sekunder (oj, vad det är länge). Jag skötte dock min uppgift och höll oss båda kvar i bubblan. Strix skötte därmed sitt också. Men man tappar begrepp om tid och rum, för vad jag faktiskt inte insåg där och då, utan först när PT berättade det, var att från det att vi började, via ”skuggandet” och till slutet gick vi nonstop under totalt 5-10 minuter. Filmen visar slutklämmen. Jag tror inte att man kan undgå att se glädjen hos oss båda.

Sista delen av lång sekvens bland olika ”frestelser”

Vad som, om möjligt, är ännu mer glädjande är att under vår timme i hallen så sade Strix inte ett enda ljud. Han var med mig hela tiden, och när störningarna pockade för mycket valde han med lite hjälp själv bort dem och återgick till fokus igen. Känslan som infinner sig bara jag tänker på det är överväldigande. Jag vet att det är sant, för jag var ju där, men det känns likafullt overkligt. Tack vare min underbara PT har vi nått många delmål på kort tid. Vi klappar oss på axeln för vartenda ett. Och nu känns det inte längre helt omöjligt (även om vi har lång väg kvar) att nå fram till min långsiktiga vision. På vägen dit njuter jag av tystnaden.

And the vision that was planted in my brain / Still remains / Within the sound of silence

You are here …

… so am I

Vi fortsätter att jobba oss in i vår bubbla. Vår PT känner oss utan och innan och får oss att växa tillsammans i lagom takt. Samarbetet, kontakten och glädjen ökar från gång till gång.

Vi får utmana våra demoner, och vi blir någon gång pressade lite för långt. Då går det – som tidigare – lite över styr, men skillnaden i hur vi hanterar det är enorm. Strix exploderar som tidigare när det blir lite för svårt, men i stället för att vi tillsammans tappar fokus och går in i en negativ spiral, så vänder vi nu direkt till nytt fokus, och så kan vi köra vidare på en gång. Och det är faktiskt Strix som gör detta bäst!!!!!

Denna vecka har vi gjort några korta träningspass under en lång promenad nere i Kungsör. Under denna promenad körde vi första passet nere i hundlekgården. Perfekt med inhägnat, för då kunde vi köra okopplat. Trots massor av spännande dofter valde Strix att lägga allt krut och fokus på sin uppgift och det var bara när JAG gjorde bort mig som han kom av sig, men han kom direkt tillbaka till sitt jobb igen. När vi kom ned till parken nedanför stationen körde vi lite igen. Fokuset var här kanon. Sista passet tog vi i Pinnparken. Lekplatsen var full med barn och det rörde sig folk runtomkring. Det var svåra störningar, och vi var båda trötta så det blev inte så jättebra från start, men desto bättre när vi startade om. Vi valde att avsluta direkt när det gick bra igen med tanke på störning och trötthet.

Bommar som plingar, tåg på ingång och folk som står på avstånd och tittar på oss är inget någon av oss reflekterar över.

Vi har också varit i två hallar. Eskilstuna och Kungsör. Dessa tillfällen har gett mig en helt ny och fullständigt underbar känsla. Strix har BARA ögon för mig när träningen erbjuds. PT skulle ta ut honom och kissa i Eskilstuna, medan jag skulle banvandra rally. Strix följde med mycket motvilligt, och signalerade tydligt att han INTE ville lämna hallen. PT var full i skratt när de kom tillbaka. Tanken var att Strix skulle få en liten paus, men han hade bara siktet inställt på att komma in till mig igen. Och så brukar han inte alls vara annars. I Kungsör tog jag själv ut honom på snabbkiss, och då ville han minsann med. Att PT var kvar därinne brydde han sig inte ett dugg om. Slutsats: När det är träning på gång är det liksom bara jag som finns för honom.

Det är helt fantastiskt hur han väljer bort omgivningen så att det bara blir vi. Strix och jag. Visst, detta är när PT är med och jag orkar släppa kontrollbehovet. Jag gör mig inga som helst illusioner om att det ska fungera i en tävlingssituation än, om ens någonsin, men insikten om vilka otroliga framsteg vi gjort på så pass kort tid är överväldigande. Förtroendet som hade fått sig en rejäl knäck är på god väg tillbaka och glädjen jag känner över det går knappast att beskriva.

Maybe millions of people go by / But they all disappear from view / And I only have eyes for you

Oh, Yes

… we can

Plötsligt står det klart att det verkligen är så. Förtroendet mellan oss börjar helas och vi vågar börja lita på varandra. Och vad vi plötsligt kan när vi vågar det. Känslan är berusande.

Vissa platser är svårare än andra för oss, och igår valde jag att bara köra en mycket kort träning på en sådan plats. Här brukar Strix gå på klorna, med sinnena på helspänn, beredd på att något ska hända som han behöver interagera med. Självfallet gör ju jag det också … Hrmmm.
Men nu satte jag mig över den där känslan, valde att försöka ta oss in i bubblan, ställa upp och gå några meter med full kontakt. Detta utan att ha stöd av vår bästa PT. Och det LYCKADES!!! Strix hade fullt fokus på mig och brydde sig inte ett dugg om var vi var någonstans. Gissa om han fick belöning? Gissa om jag berättade för honom resten av promenaden hur oerhört stolt jag var över honom? Gissa om han gick med svansen i topp med full kontakt hela vägen (nästan) hem)?

På kvällen åkte vi och gick en sväng i Lockmora. När vi gick förbi schäferhundklubben var det ingen där och deras plan låg helt öde och tom (vädret var inte direkt på topp med åtta grader och regnskurar), så då lånade vi den lite. Hoppas att det var ok. PT var med och agerade tävlingsledare. Vi fick gå in i bubblan och blev sedan inropade på planen. Bara det har varit svårt tidigare och fått oss ur balans. Icke så nu.

Vi körde nu ett program som innehöll allt möjligt. Blandat med lydnadsmoment och några freestyleövningar, inkallning, budföring, hopp, platsliggning och ja, you name it. Strix höll ihop helt fantastiskt hela vägen trots att vi höll på någonstans mellan 10 och 15 minuter utan paus (förutom små bekräftande belöningar då och då). Inte ett enda tapp, trots att vår PT/TL gjorde sitt bästa för att få mig lite ur balans. Anvisade en punkt att ställa upp på och sedan ändrade sig och flyttade på oss m.m. Regnet tilltog under tiden, men det märktes inte. Strix och jag lyste ikapp, och som PT sade efteråt: ”jag vet inte vem som är lyckligast av er”

Några dagar tidigare tränade vi på en rastplats i skogen. Mitt i alltsammans kom det en bil körande, och jag tänkte genast att ”nu måste vi avbryta”. Vi avbröt momentet, och PT bad mig att koppla upp Strix och gå bortåt längs stigen. Medan personerna i bilen tar ut hundar (ca 50 meter från oss) säger han lugnt ”gå in i bubblan”, varpå jag protesterar att ”ja men, det går ju inte”. ”Gå in i bubblan” upprepar han, och då tittar jag på Strix, som redan befinner sig i bubblan. Jag lyder, släpper fokus på nykomlingarna och går mentalt in till Strix i bubblan. Där kör vi sedan flera övningar, och vågar även koppla loss medan personerna och hundarna (som dessutom var långhåriga collies, ingen aning om vilka) fortfarande är inom synhåll, men går bortåt.

Det som tidigare har känts tröstlöst börjar nu kännas helt möjligt. Vi har fortfarande otroligt lång väg att vandra, men nu vet jag att vi kan.

I know darn well we can work it out / Oh yes we can / I know we can can / yes we can can / why can’t we? / If we wanna, yes we can can

We’re on our way

On our way …

Ja, vi är verkligen på väg. Plötsligt fungerar vår träning och vårt samspel. Vi har hittat vårt sätt att ta oss in i bubblan och stanna kvar där. Vi ökar störningarna MYCKET försiktigt, men hittills har vi klarat av dem prickfritt, både Strix och jag. Känslan är enorm.

Jag lämnar över allt kontrollbehov till vår PT och lägger all uppmärksamhet på Strix. Han svarar med att lägga all uppmärksamhet på mig. Han gör det jag ber om och inget annat. Han är fullt fokuserad, har precis rätt energinivå och han säger inte ett ljud. Ibland tror jag att jag drömmer.

Från att tidigare ha kört nästan helt störningsfritt har vi nu börjat åka till platser med lite större utmaningar. Härom kvällen gick vi ut på en större plan med störning av mountainbikeåkare och ett gäng yogautövare. Strix höll sig i bubblan – och jag också. Han hade lite sämre position i början och trängde en hel del, men jag valde att inte bry mig om det (här handlar det om att välja sina strider, bara förstärka kontakten och strunta i allt annat) och efter ett kort tag så rätade han in sig helt automatiskt. Wow, vilken känsla.

Vi är i vår bubbla 😍

För ett par dagar sedan hade vi med oss en extra hund i skogen. En av Strix favorittjejer. Vi gjorde två träningsstopp, och trots att hon stod tillsammans med PT och knaprade godis så hade Strix bara ögon (och för all del alla sina övriga sinnen) för mig och våra övningar. Detta hade varit FULLKOMLIGT omöjligt för bara en månad sedan.

Vid dagens övningar var det vår PT som stod för störningen – eller underhållningen, om man så vill. Strix lämnades sittande som för en inkallning. När jag vänt upp på ca 20 meters avstånd valde han att gå mellan oss, lägga sig på marken, upp igen, hoppa riktiga känguruhopp m.m. Strix min var fullständigt obetalbar, men han valde direkt att skifta över sitt fokus till mig och jag kunde då bekräfta att han gjorde rätt som satt kvar, helt stabilt och alldeles tyst. Tur att vi var ensamma på platsen, annars hade nog folk undrat … Man vet aldrig vad han kan hitta på. Han gör sitt bästa för att få mig lite ur balans mellan varven, bara för att det ska stärka mig när jag ser vad vi klarar av, Strix och jag.

Det känns så tryggt och harmoniskt. Både Strix och jag ligger verkligen rätt i energi. Fullt fokus, lagom anspänning och ingen negativ stress. Nu är vi på väg, och ser med stor tillförsikt framtiden an. Plötsligt är frustrationen utbytt till glädje och samarbete. Vi börjar bli redo att ta oss ut i allt svårare miljöer med successivt större störningar och växa oss starka tillsammans.

Du och jag, matte ❤️

We’re on our way / On our way / Growing more and more each day / We’re on our way / On our way / Reaching out to the big wide World / Life’s a journey to be sure / And we’re on our way

When I am down, and oh, my soul, so weary

When troubles come, and my heart burdened me …

Eftersom Strix är en hund med stora reaktioner, och som agerar utåt när koncentrationen brister, så har jag under en lång tid halkat in i ett mönster där jag upplever att jag måste skanna av omgivningen hela tiden i jakt på något som kan störa ut oss. Det beteendet, om något, är nog det som stör oss mest … Enkelt löst i teorin, men ack så mycket svårare i praktiken. Vissa dagar har det känts mer än tröstlöst.

Men förutom att jag har en envishet som ibland gränsar till idioti, så har jag också världens bästa livskamrat. När jag inte själv förmår att komma ur detta destruktiva mönster så tar han tag i det. Sedan jag skrev här sist så har maken axlat rollen som Strix och min alldeles egna PT, och det har verkligen fått mycket att lossna. Dock har vi fortfarande långt kvar. Vad som blivit fullständigt klart under våra coachade träningspass är hur ofattbart mycket jag påverkar resultatet. Om inte jag lyckas fokusera rätt så lyckas inte Strix heller hålla uppe koncentrationen.

På våra pass lämnar jag över kontrollen totalt till vår PT, och för mig med mitt starka kontrollbehov kan det förstås vara svårt. Men det har det faktiskt inte varit. Det finns ju ingen i världen jag litar mer på än honom (ja, mamma kanske, men hon kan ju inte särskilt mycket om hund), så det kanske inte är så konstigt trots allt. När han håller i träningen så lyfter vi, både Strix och jag, och vi visar oss klara mycket mer än jag trodde var möjligt. Vi tränar i skogen, och trots att där finns massor med andra intressanta upplevelser så har Strix inget annat än mig för ögonen.

Nu har han lagt upp en långsiktig plan för oss, där vi sakta stegrar våra olika svårigheter. Nya miljöer och nya utmaningar står på agendan, och jag ser fram emot det med tillförsikt.

Vi har också varit på spår- och sökläger i Småland. Alltid lika roligt att träffa likasinnade, och på detta läger var marker, boende och mat helt fantastiskt. Mer om detta i ett senare inlägg.

Nu är det snart semester, och vi har lite roligheter inplanerade, men mest ska vi fortsätta växa tillsammans under överinseende av världens bästa PT. Jag vill verkligen rikta ett stort tack min allra bästa vän och livskamrat. Vad skulle jag göra utan dig?

You raise me up, so I can stand on mountains / You raise me up to walk on stormy seas / I am strong when I am on your shoulders / You raise me up to more than I can be

Because it’s just a matter of time …

Before your confidence will win out / Believe in yourself no matter what it’s gon’ take / You can be a winner / But you got to keep the faith

Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt! Mitt nya mantra.

Vi har lagt om träningen helt och hållet. Nu kör vi på glädje. Strix svarar mycket bra på det hela. Godis borde ju lugna, men verkar trigga igång stressen lite för mycket. Han blir inte lika stissig av lekbelöning, men lösningen är förstås inte så enkel. Min teori här är att han faktiskt får blåsa ur sig lite av sin enorma energi när han får kampa lite, och då går det bättre att fokusera mellan belöningspassen. Medan vi jobbar vidare mot våra långsiktiga mål har vi som första prioritet att ha roligt. Jag har också börjat schemalägga vilodagar där vi ABSOLUT inte får träna någonting. Vi behöver det, både han och jag.

Vi har hunnit med att börja på en fortsättningskurs i rallylydnad. Här ingår det ju att ha hunden lös, och det är ju svårt för oss. Dock har jag fantastiska kurskamrater (och ledare) som hjälper mig att våga lita på Strix, och SOM HAN SVARAR när jag vågar. Ett steg i taget, så kommer vi i alla fall framåt. Gissa om jag var förvånad när han fixade både hopp och åttans frestelse utan att flippa ur. Känner mig full av glädje inför resten av kursen, där jag hoppas att vi kan komma ytterligare några steg i rätt riktning. Det är roligt att se hur ansvaret tar på honom. När jag ger honom större förtroende så svarar han med att (oftast) visa att han klarar det, men det kostar tydligen på psykiskt. Jisses, så trött han är efteråt.

Vi har också varit på besök en helg i Dalarna. Det är så himla roligt att se Strix och Hexa tillsammans, de är verkligen kompisar. Vi inledde helgen med ett träningspass i Fagersta hundhall, och förutom något överslag i glädjen över att träffa Hexa skötte sig Strix kanonfint. Vågar jag så vågar han, det är tydligt. Vi balanserar vidare på vår lina …
Resten av helgen var ren feelgood. Massor av prat (faktiskt inte bara om hundar), härliga (om än lite onödigt vintriga) promenader och god mat. Det är så härligt att få bara vara i all enkelhet. Tack Yvonne för att vi får komma till dig lite då och då.
Innan vi åkte hem fick Strix även stifta kort bekantskap med Midas. Katter går absolut inte bra utomhus, men inomhus skötte Strix det hela kanonfint. Midas var inte lika imponerad av inkräktaren …

Och när jag kom hem fick jag ett glädjande besked på noseworkfronten …

… så nu gäller det att ta upp den träningen lite mer målmedvetet.

Och så har vi tävlat rallylydnad också. Jag väljer ju att stanna kvar i nybörjarklassen, trots att vi för länge sedan är klara där. Jag gör det så att vi ska kunna ha ”livlinan” på och försöka jobba på känslan och samarbetet i svår miljö. Denna tävling skulle dock visa sig bli lite svårare än jag hade tänkt.
Det skulle vara i hemmahallen, med endast en bana på en kvällstävling. Det innebar att det inte skulle kunna bli SÅ många startande och det kunde ju vara ett lämpligt tillfälle för oss. Nu fick man så många anmälda att man valde att ta in en extra domare och köra på parallella banor. GULP! Sextio ekipage. Dubbla banor. Minst sagt trångt runt dessa. Jag övervägde länge att låta bli, men valde att VÅGA försöka. (Lyssnade på mantrat: Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt!)

Strix skötte sig över förväntan inne i hallen innan start. Jag valde att hämta in honom tidigt, så vi satt tillsammans och fokuserade med omvänt lockande och annat under nästan en timme innan vi skulle beträda banan. Under den tiden passerade hundar förbi oss, men vi jobbade på med vårat. Oj, så svårt jag hade att sköta mitt uppdrag – att göra det så bra som möjligt för Strix. Men jag måste ha klarat det, för han skötte sig exemplariskt. Vi kom in hyfsat lugnt, utan nosande över bandet och vid startskylten, men vid nästa skylt (hund runt förare) blev vi tvungna att möta hunden på banan bredvid, och det bliv lite för svårt. Strix tog en STOR cirkel runt mig och spanade, så jag tappade fokus och kollade in banan bredvid. Då orkade inte Strix, utan satte igång att skälla. Jag tog oss snabbt till nästa skylt (sitt, föraren ett varv runt hunden). Denna skylt var absolut inte snyggt utförd, och han skällde fortfarande, men vi återfick kontakten lite. Vid nästa skylt (sitt framför, 1-2-3 bakåt) kom vändningen. Jag valde att hålla mig stilla och vänta ut honom. När vi sedan fortsatte gick vi resten av banan tyst och fokuserat. Ett missförstånd oss emellan på sista skylten gav ytterligare 10 minus, men det var ju helt oväsentligt. Jag väljer att ta med mig det positiva:

  • Vi klarade miljön innan start under en lång tid.
  • Vi kunde gå in utan nosande, med full kontakt
  • Vi kunde hitta tillbaka till fokus efter att ha blivit helt utstörda
  • Vi blev filmade, så jag kunde se efteråt att det faktiskt var MITT släpp av fokus som gjorde att skallet drog igång
  • Vi hade roligt

Det känns verkligen som vi är på rätt väg. Nu vet jag att vi kan! Vi fortsätter att streta på framåt. Ett steg i taget, och jag väljer att fortsätta tro på att det är möjligt. (Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt!)

… the power’s in believing / So give yourself / A chance / ’Cause you can / Climb the highest mountain / Swim the deepest sea, hee / All you need is the will to want it / And, little self-esteem / So keep the faith

I want my happy back

My heart is locked up tighter than I think it’s ever been / I used to laugh a lot.

Plötsligt var all glädjen som bortblåst.

Det hade gått så bra under en lång tid, och vi har gjort stora framsteg. Jag vet ju att bakslag alltid kommer, men när det har gått på stadigt framåt så känns det fruktansvärt jobbigt när man plötsligt upplever att man kastas tillbaka till ruta ett igen. Jag är inte den som ger upp, det ligger liksom inte för mig, men där och då kändes det tungt, mycket tungt. Stort tack till träningskamraten som fanns där när jag behövde – utan att analysera eller försöka hitta någon förklaring eller lösning, utan bara helt enkelt vara.

Fram till den dagen hade jag kommit så långt att jag tänkte tävling på fullt allvar. Jag hade givetvis haft alldeles för bråttom – IGEN!!! Sedan blev det ett träningsuppehåll – jag orkade inte motivera mig ….

Men nu, när jag fått lite distans och haft tid att tänka efter så är vi ju faktiskt inte tillbaka på ruta ett, absolut inte. Bakslag, ja, men inte hela vägen. Och självklart kommer jag inte att ge upp. Jag citerar två mycket inspirerande människor:

Tomas Gunnarsson
”Ett av de svåraste beslut du någonsin kommer att möta i livet är om du ska ge upp eller försöka ännu hårdare.”

och

Albert Einstein:
”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Om du vill se andra resultat, gör inte samma sak.”

Och där har vi det. Alternativet att ge upp finns liksom inte, och då återstår det således att försöka ännu hårdare OCH att ändra tillvägagångssätt.

Så nu är vi igång med träningen igen, Strix och jag. Jag har skiftat fokus. Jag har släppt på resultatkraven, och satsar istället på glädje och lek. Inget annat. Vi kommer förmodligen aldrig att nå ända fram till mina långsiktiga mål, men vi ska i alla fall försöka ta oss några steg framåt från där vi är idag. Oavsett hur långt vi kommer på vägen, så ska vi ha roligt under tiden. Därför har jag nu satt upp en hel massa kortsiktiga, täta mål, så att vi kan belöna oss rikligt när vi uppnår dem. Ett steg i taget.

Jag minns när jag köpte Tarzan. Tänk om jag kanske, kanske skulle kunna tävla i bruks med honom. Det var min målsättning då. Jag hade inga som helst förväntningar, men vi tog oss ända upp till certpoäng i elitspår och tävlade lydnad i elitklass. De hundar jag haft sedan dess har jag satt upp helt andra målsättningar för redan innan de ens blivit födda. Den enda som klarade av att leva upp till det var Spader. Jag själv klarade det definitivt inte.

Det är slut med det nu. Visst finns drömmen där fortfarande, men när det gäller Strix så har han i ärlighetens namn varken kropp eller knopp för att leva upp till en sådan målsättning, och det är inte heller rättvist av mig att begära det. Från och med nu ska vi bara köra på hans villkor.

Det tredje citatet jag vill återge här kommer från Paolo Roberto:
”För inget som är värt något i livet är enkelt! Så låt ingen som själv låtit sin dröm dö övertala dig att inte jobba hårt för följa din. Skit i vad andra tycker för du behöver ingens tillåtelse att leva ditt liv!”

Jag har fortfarande kvar min dröm. Jag jobbar hårt för att följa den. Det kommer definitivt inte att gå att nå den på det sätt som jag tänkte mig från början, och det kommer att vara allt annat än enkelt, men jag tänker ändå inte låta den dö. Andra får tycka vad de vill, jag tänker gå all-in för att ge Strix och mig som ekipage det vi behöver och inget annat. Det viktigaste är ju trots allt att bygga på vår relation och vi har roligt tillsammans. Han är min bästa vän, och han förtjänar att få ha det bra och göra det han tycker är roligt – utefter sina egna förutsättningar. Vår relation är så otroligt mycket viktigare än alla eventuella priser man kan vinna.

I want my happy back / my happy back, my happy back / Yeah! / Need my happy back / oooh / Happy back

We can make it …

… if we’re heart-to-heart

Ja, det börjar verkligen kännas så nu. Vi är långt ifrån där än, men nu äntligen börjar vi hitta ordentligt rätt i vår träning. Pusselbitarna börjar till slut passa ihop, och det känns som om vi börjar kunna komma åt våra problem.

Det har hänt så otroligt mycket sedan jag skrev här sist, så jag vet knappast var jag ska börja …

Vi gör inga avancerade saker, men vi försöker ha trygghet, glädje och/eller precision i allt vi tar oss för. Anledningen till ordvalet och/eller är att kriterierna ligger lite olika beroende på vilken övning det handlar om och vilken störning vi utsätts för. Har vi störning av andra ekipage så är precisionen definitivt inte högst prioriterat. Är vi ensamma blir det desto mer detaljfokuserat. Det roliga är att trots att vi lägger all fokus på glädje och trygghet när vi har störning med, så blir precisionen ändå bättre och bättre även i den miljön. Ju tryggare vi blir, ju bättre utförande. Det känns mycket bra.

Jag har också varit på en helt underbar föreläsning om tränings/tävlingspsykologi och där blivit serverad otroligt många ögonöppnare. Med lite nytt tänk efter detta så har vi tagit många steg framåt på en gång.

Vi har hunnit med att träna tillsammans med flera olika ekipage på flera olika ställen, och det känns verkligen på riktigt att vi kommit jättelångt med vårt skadade förtroende i svåra situationer. Nu börjar vi kunna fixa att andra kör fartmoment medan vi kör koncentration, och vi vågar utmana oss själva lite mer. Vi har till och med klarat av att fokusera på rätt sak trots att vi haft löptik i närheten. Han imponerar, min lille krigare.

Men jag tar det försiktigt. Strix är inte som någon annan hund jag haft, långt därifrån, och det bjuder på stora utmaningar. Men nu känns det som det har lossnat. Jag har hittat knapparna, lärt mig att förstå hur han reagerar på olika saker och insett hur jag ska hjälpa honom på bästa sätt så att han får vara till lags. För det vill han. Lite för mycket ibland. Det gäller att vara så tydlig det någonsin går för att han ska förstå och inte bli frustrerad. Lyckan jag ser i hans ögon när vi lyckas är enorm.

Vi litar alltmer på varandra och glädjen ökar för varje pass. Vi har en lång väg kvar att gå, mycket lång, men allt eftersom vi övervinner hinder så börjar det kännas som att uppförsbacken inte är lika brant längre. Plötsligt tror jag på det fullt ut. Vi kommer att fixa det här, Strix och jag. Vi har lärt oss att våga lita på varandra. Tillsammans är vi starka och ingenting kommer att kunna stoppa oss.

And we can build this dream together / Standing strong forever / Nothing’s gonna stop us now

Step By Step

Well there’s a bridge and there’s a river that I still must cross / As I’m going on my journey / Oh, I might be lost

Vi har gjort stora framsteg, och vi har kommit långt på vår väg mot att lita på varandra i tävlingslika miljöer, Strix och jag. Men vi har fortfarande väldigt långt kvar. Jag har nog haft lite för bråttom, och det har gett lite bakslag. I helgen känns det som om allt klarnade.

I helgen som gick har Strix och jag varit på en tripp till Dalarna för att hälsa på våra vänner. Härligt när både hundarna och mattarna trivs bra ihop. En helt underbar helg på många sätt. Mycket prat (faktiskt inte bara hund ?) bara vara, träna hund, fika, prata lite mer … kan det bli bättre? Superduktiga spårhundar hade vi den ena dagen, och när vi skulle åka hem hade vi bokat in ett träningpass i Fagersta BK:s hundhall. Där kom ännu ett bakslag, men det var ju bara bra eftersom vi då tror att vi lyckades se varför och när det händer.

Fot! Det mest komplexa kommandoordet av dem alla. Här har vi hamnat helt fel, Strix och jag. Han har med sin iver och sin glädje haft bråttom – det har blivit lite fort och fel – och jag har stegrat kraven för snabbt. Han vet hur momentet ska vara på det stora hela. Ivrig är han, så han kommer för långt fram och både tränger och plogar. Här har det blivit fel när jag har försökt komma åt det hela. Han tror att han gör rätt, jag är inte nöjd, han försöker (läs plogar/tränger) ivrigt ÄNNU mer, jag är ännu mindre nöjd ……. Snacka om att jag kommit bort från vägen – jag har gått vilse rejält.

Resultatet kan förstås inte bli annat än att FOT i hans värld blir helt något totalt motsägelsefullt när han är Frustrerad, Osäker och samtidigt Taggad.

Det är ingen lysande förutsättning för lyckad träning, men det är i den sinnesstämningen vi tyvärr befinner oss emellanåt  och det är då det verkligen går åt pipsvängen (fantastiskt bra uttryck). Jag måste ändå tillstå att han är helt fantastisk. Trots att det blivit så fel så VILL han fortfarande. Vilken otrolig inställning han har. Nu har jag ett digert arbete att steg för steg försiktigt vända skutan på rätt köl igen så att FOT istället kan få innebära Följsamhet, Ordning och Tillit.

Det finns inga genvägar. Det måste ske lugnt och metodiskt. Gradvis, ett steg i taget, och med stor ödmjukhet inför Strix smått otroliga arbetsvilja. Han har en enorm kapacitet när han får rätt förutsättningar, men det går alltför lätt över styr om förutsättningarna blir fel. Jag hoppas att jag kan lyckas nysta upp alla lösa trådar, ge honom den trygghet och tydlighet han så väl behöver för att kunna prestera, så att jag får göra honom rättvisa. Älskade, lilla hund ❤️❤️

I won’t let my spirit go/ Until I get to my destination / I’m going to take it slowly because I’m making it mine / Step By Step, Bit by Bit / Stone By Stone / Brick by Brick / Step By Step, Day By Day, Mile by mile

I Won’t Give Up

No I won’t give in / ’til I reach the end / and then I’ll start again

Jag visste ju att det skulle komma ett bakslag. Att det inte var värre än det var förvånar (och gläder) mig, men jag tar det ändå för vad det var – ett bevis på att jag stegrat kraven lite för fort. Och glädjen över att jag kunde läsa orsaken, bryta det och få tillbaka honom i fokus så totalt överskuggar oron över att det faktiskt inträffade.

Det står nu utom allt tvivel klart att vi ännu inte är klara för den lite friare varianten som freestyle/HtM innebär. Visst, det är väl inte friare än man gör det, men jag är inte lika tydlig och jag litar inte lika mycket på honom här som i lydnad/rally. Och det visar sig. Här behöver vi jobba mer.

När jag väl insett det så var beslutet att stryka oss från helgens tävling lätt att ta. Även om jag tänkt diska oss så kändes det inte rättvist mot Strix att åka dit. Tryggheten är värt ALLT just nu, och jag är så nöjd med att jag lyssnade på magkänslan, tolkade Strix signaler rätt och faktiskt bromsade upp framfarten.

Men. Jag ger ju aldrig upp, byter bara angreppsvinkel. Nu är det tävlingsträning i rally närmast på agendan. Parallellt med det tränar vi på med lydnadsmomenten och med HtM. Planen med HtM är att göra det lika tydligt som lydnadsklassen. Ett steg i taget, sakta men säkert.

Vi kämpar på. Vi ger inte upp. Vi må gå på pumpen lite då och då, men vi fortsätter envist att försöka.

No I won’t leave / I wanna try everything / I wanna try even though I could fail