Andica

… When you believe / Though hope is frail/ It’s hard to kill …

Ja. Tror man på något tillräckligt mycket så kan det faktiskt ske mirakel. Och jag har hela tiden trott på Strix. Hela tiden jobbat på med våra utmaningar. Hela tiden greppat efter smala halmstrån. Hela tiden hoppats på att kunna bryta igenom den till synes hopplösa onda cirkeln vi hamnat i. Hela tiden vetat att Strix egentligen vill. Och kan. Hela tiden trott på oss, och att vi ska kunna hitta fram till harmoni och glädje även när det är svåra förutsättningar. Hela tiden i motvind. Och tiden har varit lång.

Men nu är vi snart där!!!

Jag citerar Gunde Svan 🦢 ”ingenting är omöjligt”

Känslan vid de senaste träningarna har varit påtaglig. Vi HAR verkligen gjort ett genombrott. Vi vågar. Vi kan. Strix levererar gång på gång, och tilliten växer med stormsteg. Vi skyndar långsamt, men vi går stadigt framåt.

Utan bra träningskamrater kommer man inte långt, och jag vill här och nu tacka min allra bästa PT och alla mina underbara träningskamrater, ni är alla superviktiga. Ingen nämnd och ingen glömd. Det spelar ingen roll om vi ses ofta eller sällan, ni är lika viktiga i alla fall. Ni är GULD värda. Tack!

Hoppet övergav mig inte, och jag tror numera på oss ännu mer. Börjar till och med känna mig säker på att det ska gå vägen fullt ut. Vi har fortfarande lång väg kvar, men nu börjar det äntligen kännas som att vi jobbar i medvind.

Who knows what miracles / You can achieve / When you believe somehow you will / You will when you believe

… Silent tears full of pride / in a world made of steel / made of stone …

Ingen som läser här har väl missat att Strix och min resa varit (och är) allt annat än lätt. Det är ingen större hemlighet att vår tävlingskarriär inte alls har blivit vad jag hade hoppats på. Inte nog med att jag tvingats välja bort brukset, vi har dessutom hamnat i en ond cirkel där i stort sett ingenting fungerar så snart vi rör oss bara en liten, liten bit utanför vår extremt lilla comfort zone. Vad som är hönan och vad som är ägget är svårt, för att inte säga omöjligt, att reda ut, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll. Det enda viktiga har varit att få stopp på det allt snabbare snurrande ekorrhjulet.

Och nu verkar det som att jag äntligen vågar tro fullt ut på att vi fått stopp på det, och till och med fått det att snurra lite åt rätt håll. Äntligen!!!!

Vi har gjort många framsteg även tidigare, men det har också varit många bakslag, och otroligt många gånger som jag misströstat. Jag har haft stöd av fantastiska träningskamrater, men trots det har jag många, många gånger känt mig så otroligt ensam, totalt misslyckad och fruktansvärt ledsen. Dock är jag envis som synden, så jag har oförtrutet jobbat vidare. Och nu, plötsligt, ramlar framstegen in ett efter ett. Känslan är helt otrolig. Från att tidigare ha åkt hem från träningarna med en känsla av misslyckande och besvikelse så har jag de senaste gångerna i stället varit smått euforisk. Igår kväll var inget undantag.

En av träningskamraterna filmade oss lite när jag inte märkte, och det var otroligt befriande att få se den filmen. Jag laddar inte upp den här, för den innehåller ingenting som är av glädje för utomstående. Vi gör inga märkvärdiga saker, men att utifrån få se hur avslappnat vi jobbar, både Strix och jag är helt fantastiskt efter vår långa resa. Att det dessutom är en hund på läktaren som låter och inte Strix ger mig en enorm boost. Nu andas vi båda två under tiden, och då går det ju så otroligt mycket lättare allting.

Jag börjar våga lita alltmer på honom, och han tackar för förtroendet genom att visa att jag faktiskt kan det. Vi har tagit upp bruksmomenten igen (appellklassen innehåller ju inget kryp, så den kan vi ju i alla fall ge oss på), och vi tycker att det är så mycket roligare båda två.
Igår körde vi budföring. Det var länge sedan nu, och det är således inte särskilt befäst. Självklart blev han osäker och det blev inte heller riktigt rätt. Han brukar flippa ur helt när det blir fel, och han var nästan på väg denna gång också, men sedan valde han aktivt att samla ihop sig och komma till mig. Jag jublade inombords, men lyckades hålla mig till att ignorera att det blivit fel och bara berömma honom lugnt. Jag valde att våga försöka ytterligare en gång trots att jag VET hur svårt han har att hålla sig samlad, framför allt när det blir fel. Jag vågade det när det dessutom fanns ett (för honom) nytt ekipage i träningsgruppen. Med lite tydligare hjälper så fixade han det hela, och DÅ kom berömmet som verkligen motsvarar julafton hela veckan. Jag kände mig så stolt över både honom (som valde att samla sig framför att flippa ur) och mig själv (som vågade försöka igen).

Under hela kvällen uppförde han sig helt klanderfritt, och på planen levererade han fokuserat och tyst arbete hela tiden. Jag vågade köra utan kopplet (livlinan) och han jobbade på kanonfint. Positionen kunde förstås vara lite bättre, men för tillfället har det ingen hög prioritet alls. Fokus just nu är bara inriktat på samarbete och glädje, och det roligaste av allt är att mellan varven är positionen riktigt bra. Känslan är att ju tryggare jag blir, desto bättre position går han i. Jag tror att det löser sig på sikt.

What a feeling / Bein’s believin’ / I can have it all / Now I’m dancing for my life / Take your passion / And make it happen / Pictures come alive / You can dance right through your life / What a feeling

… for the ultimate state of control …

Så har det känts lite från och till. Men! Nu händer det. Äntligen! Vi har jobbat så otroligt mycket på samarbete, fokus och tillit under lång tid. Från gång till annan har det känts hopplöst, det ska erkännas. Men envis som jag är så har jag outtröttligt jobbat på, och nu känns det som att belöningen faktiskt är på gång.

Jag har deltagit i en nätkurs i programutveckling i HtM, Freestyle, och där hade vi nu en live-helg. Så otroligt roligt att träffa dem man bara umgåtts med vis nätet tidigare. Vår instruktör har jag träffat tidigare, och gissa om det kändes härligt att få omdömet och att Strix och jag kommit otroligt långt med arbetet att få honom trygg och fokuserad i stökiga miljöer. HELT underbart. Det fanns många godbitar, självklart, men att dessutom under helgen få verktyg för att bryta det felaktiga mönstret han (och för all del, inte minst JAG också) lagt sig till med slår allt. Detta helt utan någon som helst konflikt för någon av oss, utan bara ett lugnt sätt att visa Strix konsekvensen av att slå över och flippa ut. Han svarade otroligt bra på våra övningar och jag åkte hem med stärkt självförtroende och massor av idéer för hur jag ska jobba vidare.

Fredagen efter det var det dags för gruppträning i Arenan igen. Då fick jag tillfälle att prova mina nya infallsvinklar och metoder. Strix jobbade på mycket bra, långt över förväntan. Inga tendenser till att slå över, och även om det förstås kändes helt underbart så ville jag ju att det skulle hända så att jag kunde fortsätta på helgens påbörjade övningar. Men det fick anstå, tillfälle kommer troligtvis. Det viktiga är att jag känner mig trygg i hur JAG ska agera när det händer.

Nästa träningspass i Arenan var tillsammans med en underbar människa som alltid har bra synpunkter. Inte heller denna gång slog Strix över, trots att vi faktiskt utmanade honom lite grann.

Parallellt med detta håller jag på med mina programövningar. Vi tränar nya trick – så fantastiskt roligt – och stärker upp de befintliga. Jag har nu tänkt om lite om musikval och koreografi, så vi har många nyheter på gång.

Vi har varit ute och tävlat nosework också. Uppladdingen inför det blev helt bakvänd, eftersom vi befann oss på resande fot. Både Strix och jag hade haft fullt upp dagarna innan, och var dödströtta redan på morgonen. Inget optimalt upplägg alltså, men Strix skötte sig bra hela dagen. Tyvärr blev han störd i sitt första sök (fordon), och kom av sig lite, men efter det jobbade han bra. Jag gjorde sedan bort oss i behållarsöket, så man kan säga att vi missade ett var 🙂

Efter detta åkte vi på semester några dagar. I år gick färden till Blekinge, där vi har upplevt Karlskrona, Ronneby och Karlshamn med omgivningar.

Igår var vi i Arenan igen, och nu äntligen lyckades jag få Strix att slå över. Visst – i den bästa av världar så skulle han ju aldrig mer göra det, men man måste ju vara realist också. Istället tänker jag att jag ska försöka utmana honom till att göra det, för att sedan – lika tydligt som under helgkursen – visa honom konsekvensen av det. Med ett medvetet tänk och en handlingsplan för mig blir dessa tillfällen nu ett verktyg att jobba med för att successivt få bort beteendet helt. Nu utmanade jag honom ordentligt, och det kändes HELT fantastiskt att när det hände första gången så skällde han bara till, men valde sedan aktivt att stanna kvar och jobba. Detta hände ett par gånger innan han inte orkade längre och for iväg. Jag agerade helt enligt planen, och de kändes så bra att jag fick visa honom att det nya tänket gäller även här. När vi körde igen var han totalt fokuserat trots att kamraten körde lite fartmoment och till och med kastade boll. Det känns så BRA!

Problemet är självklart inte löst, men det känns sannerligen som att vi nu har tagit stormsteg framåt. Nu gäller det att våga fortsätta utmana utan att gå för fort fram. Det känns otroligt inspirerande. Det känns som att jag plötsligt har allt att vinna. Jag litar på Strix. Jag kastar mig handlöst ut, går all-in och hoppas (och tror) att han visar samma förtroende tillbaka.

This time you’ve got nothing to lose / You can take it, you can leave it, whatever you choose / I won’t hold back anything / And I’ll walk away a fool or a king […] It’s always been a matter of trust

… you can get it though hard it may seem now …

Strix och jag har tillbringat en underbar helg hos Yvonne och Hexa i Dalarna. Efter att hundarna (och vi) hunnit hälsa och prata lite så åkte vi till Hedemora Säter Brukshundklubb. Tanken var inte att det skulle bli så mycket träning för Strix del, mer bara nyttigt att göra entré och kunna hålla fokus på nya platser. Men som han fokuserade …

Trots att hans favorittjej stod med sin matte och tittade på så hade han bara ögon för mig. Bästa killen. Jag körde ett mycket kort pass och bortsåg från det sneda sättandet i halterna innan han fick full jackpot i belöningen. Efter kort vila körde vi igen. Nu tränade vi båda ekipagen samtidigt, men trots att kamraterna jobbade, körde fartmoment och belönade med såväl lek som godis så fokuserade Strix på mig hela tiden. Jag valde till och med att våga köra okopplat lite grann också, och han tackade för förtroendet genom att sköta sig jättefint.

På lördagen gav vi oss ut i spårskogen. Alltid lika roligt med nya marker och nya ansikten. Dagens sällskap var en mycket trevlig bekantskap. Hur som helst, att lägga spår på främmande mark är utmanande. Trots spårappen så ser det inte ut som man förväntar sig. Det finns fler småvägar än vad det ser ut som, det som liknar skog kan vara hygge m.m. Det blev onödigt tight tillbakagång, men Strix klarade av det galant. Han var ute på vägen (där jag gått tillbaka – fattade då inte alls hur nära det var) och konstaterade att det saknades en bit, gick tillbaka in och spårade sista biten och fick in de tre sista apporterna också. Vilken spårhjälte.

Träningsmässigt har helgen varit suverän, och det har den varit i övrigt också. Man märker hur mycket Strix uppskattar att umgås med en hundkompis. Och nu fick han till och med se katten på nära håll. Spännande värre. Spännande är det också att gå promenader i nya omgivningar. Kvällsrastning i villakvarter tar en stund att nosa sig igenom för en hund som bor mitt ute på landet … Det blev mycket sniffande och snokande, täta kisspauser och en hel del sprättande, men han uppförde sig mycket bra under hela helgen. Med tanke på att han inte är van vid att det rör sig fler i huset, och att det låter i trapphuset är han (som vaktar överdrivet här hemma) verkligen värd en guldstjärna.

Helgen har som sagt varit härlig på alla sätt, men störst för mig är ändå träningen ute på klubben. Det känns verkligen som om det faktiskt håller på att lossna och att Strix äntligen, sent omsider, håller på att mogna.

… You can get it if you really want / But you must try, try and try, try and try / You’ll succeed at last

… you remember all your life …

När det mesta gått fel under lång tid tappar man lätt tilltron till sin egen förmåga. Man börjar tvivla på sig själv och osäkerheten smyger sig in. Det är precis det som hänt i mitt fall. Hur det började vet jag inte säkert, men under en lång tid så gick det troll i träningen. Ju mer jag försökte, desto mer stressat blev det, och resultatet blev att självförtroendet sviktade. Och mitt sviktande självförtroende har sedan smittat av sig på Strix. Alltsammans gick i cirklar, och hjulet snurrade på fortare och fortare och fortare …

Fort och fel. En bra sammanfattning av hur vår träning sett ut. Vi har provat många saker, och det har från gång till annan känts som om vi varit på rätt väg. Men så har något stört ut oss och skuffat oss tillbaka till ruta ett igen. Tvivlet har legat och gnagt i bakhuvudet, och det ger ju inte direkt några lysande förutsättningar för framsteg.

Det var då min livskamrat och bästa vän klev fram och axlade rollen som PT, och sedan dess har det gått framåt, om än med något bakslag när vi gått för fort fram. Han känner mig som ingen annan, och är också helt införstådd i hur Strix fungerar. Han har gjort underverk för oss och hjälpt oss att hitta tillbaka till varandra i träningen igen.

Förra veckan var det säsongspremiär för träningsgruppen, och som jag skrev då kändes träningen i hallen magisk. Denna veckan toppades detta med råge. Dels fick jag en aha-upplevelse om hur jag kan handskas med mig själv när det blir missförstånd, dels kunde vi diskutera vikten av att låta hunden tro att den gör rätt även när det blir lite tokigt. Här tror jag att en stor del av våra tidigare problem kan ha sin grundorsak.

Den här kvällen kunde jag ta på känslan och vågade verkligen lita på både Strix och (inte minst) mig själv. Vi lyckades gång på gång, och när jag blev lite otydlig och Strix missförstod mig så valde jag att gå vidare, förenkla, berömma, försöka vara tydligare, bortse från småsaker och behålla flytet. I miljö med störning agerade Strix som om vi var hemma i lugn och harmoni, och känslan vi hade var obetalbar. Vi blev lyckligtvis filmade av kamraten, så jag kan ju se att jag inte inbillade mig. Och när jag ser Strix arbetsglädje och fokus så kan jag ta fram känslan om och om igen.

Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar, men genombrottet har äntligen kommit. Vi är till slut på rätt väg, och glädjen jag kände den här träningskvällen kommer jag inte att glömma så länge jag lever.

There are moments you remember all your life / There are moments you wait for and dream of all your life / This is one of those moments

 So everyone will see  / That I’m so proud of you …

Vår PT har ju drillat oss under sommaren, men vid de sista tillfällena har vi nog stegrat svårigheten lite för snabbt, så därför har vi nu vilat oss lite. Idag drog gruppträningen igång, så Strix och jag åkte förstås dit för att träna med störning av andra hundar. Det var länge sedan nu. I hallen är vi ju utan PT, och då blir vi lite osäkrare. Planen för dagen var därför inte satt till några större svårigheter. Vi skulle mest leka, hade jag tänkt.

Vi var först på plats, så vi värmde upp med några starter. Strix var med på noterna och fokuserade kanonfint, var helt tyst och höll riktigt bra position. Vi gick sedan och satte oss, lagom för entrén av de första kamraterna. Strix tittade nyfiket på vilka som kom, inte alls så uppskruvad som han brukar kunna bli. Vi gick in på planen igen. Min tanke att leka gick över. Strix var HELT inställd på träning och gick som ett litet klockverk vid sidan ❤️❤️❤️.

Vi körde med att han fick bära apporten och han var sååå duktig. Han slängde en och annan blick på de andra ekipagen, men valde bort allt annat än mig och uppgiften. Jag var salig. Och det var då det hände. Det var då han plötsligt nös. Och tappade apportbocken. Jag stannade. Strix insåg att det blev fel, tog ett steg utåt/bortåt, flackade med blicken och skällde. Ett skall. SEDAN STANNADE HAN, TITTADE PÅ MIG, TOG UPP APPORTBOCKEN IGEN OCH FÖLJDE MED VID SIDAN NÄR JAG BÖRJADE GÅ, SATTE SIG VID HALTEN OCH HÖLL STADIGT KVAR TILL DET VAR DAGS FÖR AVLÄMNING!!!! BLICKEN I ÖGONEN VAR HELT LUGN!!!! Gissa om han fick beröm??? Gissa om glädjetårarna brände bakom ögonlocken??? Vi tog oss av planen för att jag var i STORT behov av att samla ihop mig.

Vi gjorde några fler gästspel på planen. Fler hundar hade kommit till, så vi var inte ensamma på planen. Vi körde lite freestyleövningar och jag litade på honom en kort, kort stund utan koppel också. Han motsvarade förväntningarna fullt ut. Under något av de korta passen kom vi ur balans och tappade fokus. Just då var han kopplad, men han gjorde bara en liten lov (så liten att kopplet inte ens sträcktes) och skällde ett par gånger innan vi hittade tillbaka till fokus. Jag behöll lugnet, ignorerade osäkerhetsljudet som kom efter, belönade kontakten, OCH SÅ VAR VI TILLBAKA I BUBBLAN OCH JOBBADE TYST OCH FOKUSERAT VIDARE.

Jag saknar nästan ord för att beskriva hur stolt jag är över Strix ikväll. Hans inställning är enorm! Glädjen och arbetsviljan känner inga gränser, och när det blir tokigt så valde han aktivt att söka sig tillbaka till uppgiften. Detta är så många steg framåt att jag häpnar. Älskade lilla hund, så stolt jag är.

… We can join our hearts together / Always and forever / I’m so proud of you […] ’cos i wanna be by your side / Bursting with pride / For all to see …

Hear my words that I might teach you / Take my arms that I might reach you …

Vår allra bästa PT ökar successivt svårigheterna för oss. Jag lyssnar på vad han säger och tar emot all hjälp han erbjuder. Detta pass handlade om att behålla rutiner trots olika störningar. Vi har fått öva på hur vi ska gå in på planen, och hur vi ska gå ut. Detta oavsett vad som händer omkring oss, och hur förberedda vi är. Startrutin och belöningsritual börjar befästas alltmer, och vi blir tryggare. Vi har även bara varit stilla och passiva på planen medan PT agerat störningsobjekt. Dessutom har vi förstås också tränat moment.

Den sista kvarten plockades allt möjligt ut på planen för att distrahera oss så mycket som möjligt. Jag fick i uppgift att hålla oss bland sakerna, och göra olika ”moment” men fokusera mest på kontakt och glädje oavsett vad som hände. Det svåraste var nog när PT mitt i denna övning gick runt precis efter oss, som en skugga under ca 30 sekunder (oj, vad det är länge). Jag skötte dock min uppgift och höll oss båda kvar i bubblan. Strix skötte därmed sitt också. Men man tappar begrepp om tid och rum, för vad jag faktiskt inte insåg där och då, utan först när PT berättade det, var att från det att vi började, via ”skuggandet” och till slutet gick vi nonstop under totalt 5-10 minuter. Filmen visar slutklämmen. Jag tror inte att man kan undgå att se glädjen hos oss båda.

Vad som, om möjligt, är ännu mer glädjande är att under vår timme i hallen så sade Strix inte ett enda ljud. Han var med mig hela tiden, och när störningarna pockade för mycket valde han med lite hjälp själv bort dem och återgick till fokus igen. Känslan som infinner sig bara jag tänker på det är överväldigande. Jag vet att det är sant, för jag var ju där, men det känns likafullt overkligt. Tack vare min underbara PT har vi nått många delmål på kort tid. Vi klappar oss på axeln för vartenda ett. Och nu känns det inte längre helt omöjligt (även om vi har lång väg kvar) att nå fram till min långsiktiga vision. På vägen dit njuter jag av tystnaden.

And the vision that was planted in my brain / Still remains / Within the sound of silence

… so am I

Vi fortsätter att jobba oss in i vår bubbla. Vår PT känner oss utan och innan och får oss att växa tillsammans i lagom takt. Samarbetet, kontakten och glädjen ökar från gång till gång.

Vi får utmana våra demoner, och vi blir någon gång pressade lite för långt. Då går det – som tidigare – lite över styr, men skillnaden i hur vi hanterar det är enorm. Strix exploderar som tidigare när det blir lite för svårt, men i stället för att vi tillsammans tappar fokus och går in i en negativ spiral, så vänder vi nu direkt till nytt fokus, och så kan vi köra vidare på en gång. Och det är faktiskt Strix som gör detta bäst!!!!!

Denna vecka har vi gjort några korta träningspass under en lång promenad nere i Kungsör. Under denna promenad körde vi första passet nere i hundlekgården. Perfekt med inhägnat, för då kunde vi köra okopplat. Trots massor av spännande dofter valde Strix att lägga allt krut och fokus på sin uppgift och det var bara när JAG gjorde bort mig som han kom av sig, men han kom direkt tillbaka till sitt jobb igen. När vi kom ned till parken nedanför stationen körde vi lite igen. Fokuset var här kanon. Sista passet tog vi i Pinnparken. Lekplatsen var full med barn och det rörde sig folk runtomkring. Det var svåra störningar, och vi var båda trötta så det blev inte så jättebra från start, men desto bättre när vi startade om. Vi valde att avsluta direkt när det gick bra igen med tanke på störning och trötthet.

Vi har också varit i två hallar. Eskilstuna och Kungsör. Dessa tillfällen har gett mig en helt ny och fullständigt underbar känsla. Strix har BARA ögon för mig när träningen erbjuds. PT skulle ta ut honom och kissa i Eskilstuna, medan jag skulle banvandra rally. Strix följde med mycket motvilligt, och signalerade tydligt att han INTE ville lämna hallen. PT var full i skratt när de kom tillbaka. Tanken var att Strix skulle få en liten paus, men han hade bara siktet inställt på att komma in till mig igen. Och så brukar han inte alls vara annars. I Kungsör tog jag själv ut honom på snabbkiss, och då ville han minsann med. Att PT var kvar därinne brydde han sig inte ett dugg om. Slutsats: När det är träning på gång är det liksom bara jag som finns för honom.

Det är helt fantastiskt hur han väljer bort omgivningen så att det bara blir vi. Strix och jag. Visst, detta är när PT är med och jag orkar släppa kontrollbehovet. Jag gör mig inga som helst illusioner om att det ska fungera i en tävlingssituation än, om ens någonsin, men insikten om vilka otroliga framsteg vi gjort på så pass kort tid är överväldigande. Förtroendet som hade fått sig en rejäl knäck är på god väg tillbaka och glädjen jag känner över det går knappast att beskriva.

Maybe millions of people go by / But they all disappear from view / And I only have eyes for you

… we can

Plötsligt står det klart att det verkligen är så. Förtroendet mellan oss börjar helas och vi vågar börja lita på varandra. Och vad vi plötsligt kan när vi vågar det. Känslan är berusande.

Vissa platser är svårare än andra för oss, och igår valde jag att bara köra en mycket kort träning på en sådan plats. Här brukar Strix gå på klorna, med sinnena på helspänn, beredd på att något ska hända som han behöver interagera med. Självfallet gör ju jag det också … Hrmmm.
Men nu satte jag mig över den där känslan, valde att försöka ta oss in i bubblan, ställa upp och gå några meter med full kontakt. Detta utan att ha stöd av vår bästa PT. Och det LYCKADES!!! Strix hade fullt fokus på mig och brydde sig inte ett dugg om var vi var någonstans. Gissa om han fick belöning? Gissa om jag berättade för honom resten av promenaden hur oerhört stolt jag var över honom? Gissa om han gick med svansen i topp med full kontakt hela vägen (nästan) hem)?

På kvällen åkte vi och gick en sväng i Lockmora. När vi gick förbi schäferhundklubben var det ingen där och deras plan låg helt öde och tom (vädret var inte direkt på topp med åtta grader och regnskurar), så då lånade vi den lite. Hoppas att det var ok. PT var med och agerade tävlingsledare. Vi fick gå in i bubblan och blev sedan inropade på planen. Bara det har varit svårt tidigare och fått oss ur balans. Icke så nu.

Vi körde nu ett program som innehöll allt möjligt. Blandat med lydnadsmoment och några freestyleövningar, inkallning, budföring, hopp, platsliggning och ja, you name it. Strix höll ihop helt fantastiskt hela vägen trots att vi höll på någonstans mellan 10 och 15 minuter utan paus (förutom små bekräftande belöningar då och då). Inte ett enda tapp, trots att vår PT/TL gjorde sitt bästa för att få mig lite ur balans. Anvisade en punkt att ställa upp på och sedan ändrade sig och flyttade på oss m.m. Regnet tilltog under tiden, men det märktes inte. Strix och jag lyste ikapp, och som PT sade efteråt: ”jag vet inte vem som är lyckligast av er”

Några dagar tidigare tränade vi på en rastplats i skogen. Mitt i alltsammans kom det en bil körande, och jag tänkte genast att ”nu måste vi avbryta”. Vi avbröt momentet, och PT bad mig att koppla upp Strix och gå bortåt längs stigen. Medan personerna i bilen tar ut hundar (ca 50 meter från oss) säger han lugnt ”gå in i bubblan”, varpå jag protesterar att ”ja men, det går ju inte”. ”Gå in i bubblan” upprepar han, och då tittar jag på Strix, som redan befinner sig i bubblan. Jag lyder, släpper fokus på nykomlingarna och går mentalt in till Strix i bubblan. Där kör vi sedan flera övningar, och vågar även koppla loss medan personerna och hundarna (som dessutom var långhåriga collies, ingen aning om vilka) fortfarande är inom synhåll, men går bortåt.

Det som tidigare har känts tröstlöst börjar nu kännas helt möjligt. Vi har fortfarande otroligt lång väg att vandra, men nu vet jag att vi kan.

I know darn well we can work it out / Oh yes we can / I know we can can / yes we can can / why can’t we? / If we wanna, yes we can can

On our way …

Ja, vi är verkligen på väg. Plötsligt fungerar vår träning och vårt samspel. Vi har hittat vårt sätt att ta oss in i bubblan och stanna kvar där. Vi ökar störningarna MYCKET försiktigt, men hittills har vi klarat av dem prickfritt, både Strix och jag. Känslan är enorm.

Jag lämnar över allt kontrollbehov till vår PT och lägger all uppmärksamhet på Strix. Han svarar med att lägga all uppmärksamhet på mig. Han gör det jag ber om och inget annat. Han är fullt fokuserad, har precis rätt energinivå och han säger inte ett ljud. Ibland tror jag att jag drömmer.

Från att tidigare ha kört nästan helt störningsfritt har vi nu börjat åka till platser med lite större utmaningar. Härom kvällen gick vi ut på en större plan med störning av mountainbikeåkare och ett gäng yogautövare. Strix höll sig i bubblan – och jag också. Han hade lite sämre position i början och trängde en hel del, men jag valde att inte bry mig om det (här handlar det om att välja sina strider, bara förstärka kontakten och strunta i allt annat) och efter ett kort tag så rätade han in sig helt automatiskt. Wow, vilken känsla.

För ett par dagar sedan hade vi med oss en extra hund i skogen. En av Strix favorittjejer. Vi gjorde två träningsstopp, och trots att hon stod tillsammans med PT och knaprade godis så hade Strix bara ögon (och för all del alla sina övriga sinnen) för mig och våra övningar. Detta hade varit FULLKOMLIGT omöjligt för bara en månad sedan.

Vid dagens övningar var det vår PT som stod för störningen – eller underhållningen, om man så vill. Strix lämnades sittande som för en inkallning. När jag vänt upp på ca 20 meters avstånd valde han att gå mellan oss, lägga sig på marken, upp igen, hoppa riktiga känguruhopp m.m. Strix min var fullständigt obetalbar, men han valde direkt att skifta över sitt fokus till mig och jag kunde då bekräfta att han gjorde rätt som satt kvar, helt stabilt och alldeles tyst. Tur att vi var ensamma på platsen, annars hade nog folk undrat … Man vet aldrig vad han kan hitta på. Han gör sitt bästa för att få mig lite ur balans mellan varven, bara för att det ska stärka mig när jag ser vad vi klarar av, Strix och jag.

Det känns så tryggt och harmoniskt. Både Strix och jag ligger verkligen rätt i energi. Fullt fokus, lagom anspänning och ingen negativ stress. Nu är vi på väg, och ser med stor tillförsikt framtiden an. Plötsligt är frustrationen utbytt till glädje och samarbete. Vi börjar bli redo att ta oss ut i allt svårare miljöer med successivt större störningar och växa oss starka tillsammans.

We’re on our way / On our way / Growing more and more each day / We’re on our way / On our way / Reaching out to the big wide World / Life’s a journey to be sure / And we’re on our way