Because it’s just a matter of time …

Before your confidence will win out / Believe in yourself no matter what it’s gon’ take / You can be a winner / But you got to keep the faith

Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt! Mitt nya mantra.

Vi har lagt om träningen helt och hållet. Nu kör vi på glädje. Strix svarar mycket bra på det hela. Godis borde ju lugna, men verkar trigga igång stressen lite för mycket. Han blir inte lika stissig av lekbelöning, men lösningen är förstås inte så enkel. Min teori här är att han faktiskt får blåsa ur sig lite av sin enorma energi när han får kampa lite, och då går det bättre att fokusera mellan belöningspassen. Medan vi jobbar vidare mot våra långsiktiga mål har vi som första prioritet att ha roligt. Jag har också börjat schemalägga vilodagar där vi ABSOLUT inte får träna någonting. Vi behöver det, både han och jag.

Vi har hunnit med att börja på en fortsättningskurs i rallylydnad. Här ingår det ju att ha hunden lös, och det är ju svårt för oss. Dock har jag fantastiska kurskamrater (och ledare) som hjälper mig att våga lita på Strix, och SOM HAN SVARAR när jag vågar. Ett steg i taget, så kommer vi i alla fall framåt. Gissa om jag var förvånad när han fixade både hopp och åttans frestelse utan att flippa ur. Känner mig full av glädje inför resten av kursen, där jag hoppas att vi kan komma ytterligare några steg i rätt riktning. Det är roligt att se hur ansvaret tar på honom. När jag ger honom större förtroende så svarar han med att (oftast) visa att han klarar det, men det kostar tydligen på psykiskt. Jisses, så trött han är efteråt.

Vi har också varit på besök en helg i Dalarna. Det är så himla roligt att se Strix och Hexa tillsammans, de är verkligen kompisar. Vi inledde helgen med ett träningspass i Fagersta hundhall, och förutom något överslag i glädjen över att träffa Hexa skötte sig Strix kanonfint. Vågar jag så vågar han, det är tydligt. Vi balanserar vidare på vår lina …
Resten av helgen var ren feelgood. Massor av prat (faktiskt inte bara om hundar), härliga (om än lite onödigt vintriga) promenader och god mat. Det är så härligt att få bara vara i all enkelhet. Tack Yvonne för att vi får komma till dig lite då och då.
Innan vi åkte hem fick Strix även stifta kort bekantskap med Midas. Katter går absolut inte bra utomhus, men inomhus skötte Strix det hela kanonfint. Midas var inte lika imponerad av inkräktaren …

Och när jag kom hem fick jag ett glädjande besked på noseworkfronten …

… så nu gäller det att ta upp den träningen lite mer målmedvetet.

Och så har vi tävlat rallylydnad också. Jag väljer ju att stanna kvar i nybörjarklassen, trots att vi för länge sedan är klara där. Jag gör det så att vi ska kunna ha ”livlinan” på och försöka jobba på känslan och samarbetet i svår miljö. Denna tävling skulle dock visa sig bli lite svårare än jag hade tänkt.
Det skulle vara i hemmahallen, med endast en bana på en kvällstävling. Det innebar att det inte skulle kunna bli SÅ många startande och det kunde ju vara ett lämpligt tillfälle för oss. Nu fick man så många anmälda att man valde att ta in en extra domare och köra på parallella banor. GULP! Sextio ekipage. Dubbla banor. Minst sagt trångt runt dessa. Jag övervägde länge att låta bli, men valde att VÅGA försöka. (Lyssnade på mantrat: Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt!)

Strix skötte sig över förväntan inne i hallen innan start. Jag valde att hämta in honom tidigt, så vi satt tillsammans och fokuserade med omvänt lockande och annat under nästan en timme innan vi skulle beträda banan. Under den tiden passerade hundar förbi oss, men vi jobbade på med vårat. Oj, så svårt jag hade att sköta mitt uppdrag – att göra det så bra som möjligt för Strix. Men jag måste ha klarat det, för han skötte sig exemplariskt. Vi kom in hyfsat lugnt, utan nosande över bandet och vid startskylten, men vid nästa skylt (hund runt förare) blev vi tvungna att möta hunden på banan bredvid, och det bliv lite för svårt. Strix tog en STOR cirkel runt mig och spanade, så jag tappade fokus och kollade in banan bredvid. Då orkade inte Strix, utan satte igång att skälla. Jag tog oss snabbt till nästa skylt (sitt, föraren ett varv runt hunden). Denna skylt var absolut inte snyggt utförd, och han skällde fortfarande, men vi återfick kontakten lite. Vid nästa skylt (sitt framför, 1-2-3 bakåt) kom vändningen. Jag valde att hålla mig stilla och vänta ut honom. När vi sedan fortsatte gick vi resten av banan tyst och fokuserat. Ett missförstånd oss emellan på sista skylten gav ytterligare 10 minus, men det var ju helt oväsentligt. Jag väljer att ta med mig det positiva:

  • Vi klarade miljön innan start under en lång tid.
  • Vi kunde gå in utan nosande, med full kontakt
  • Vi kunde hitta tillbaka till fokus efter att ha blivit helt utstörda
  • Vi blev filmade, så jag kunde se efteråt att det faktiskt var MITT släpp av fokus som gjorde att skallet drog igång
  • Vi hade roligt

Det känns verkligen som vi är på rätt väg. Nu vet jag att vi kan! Vi fortsätter att streta på framåt. Ett steg i taget, och jag väljer att fortsätta tro på att det är möjligt. (Tro på det du gör! Tro på dig själv! Tro på din hund! Ta det inte så allvarligt! Ha roligt!)

… the power’s in believing / So give yourself / A chance / ’Cause you can / Climb the highest mountain / Swim the deepest sea, hee / All you need is the will to want it / And, little self-esteem / So keep the faith

I want my happy back

My heart is locked up tighter than I think it’s ever been / I used to laugh a lot.

Plötsligt var all glädjen som bortblåst.

Det hade gått så bra under en lång tid, och vi har gjort stora framsteg. Jag vet ju att bakslag alltid kommer, men när det har gått på stadigt framåt så känns det fruktansvärt jobbigt när man plötsligt upplever att man kastas tillbaka till ruta ett igen. Jag är inte den som ger upp, det ligger liksom inte för mig, men där och då kändes det tungt, mycket tungt. Stort tack till träningskamraten som fanns där när jag behövde – utan att analysera eller försöka hitta någon förklaring eller lösning, utan bara helt enkelt vara.

Fram till den dagen hade jag kommit så långt att jag tänkte tävling på fullt allvar. Jag hade givetvis haft alldeles för bråttom – IGEN!!! Sedan blev det ett träningsuppehåll – jag orkade inte motivera mig ….

Men nu, när jag fått lite distans och haft tid att tänka efter så är vi ju faktiskt inte tillbaka på ruta ett, absolut inte. Bakslag, ja, men inte hela vägen. Och självklart kommer jag inte att ge upp. Jag citerar två mycket inspirerande människor:

Tomas Gunnarsson
”Ett av de svåraste beslut du någonsin kommer att möta i livet är om du ska ge upp eller försöka ännu hårdare.”

och

Albert Einstein:
”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Om du vill se andra resultat, gör inte samma sak.”

Och där har vi det. Alternativet att ge upp finns liksom inte, och då återstår det således att försöka ännu hårdare OCH att ändra tillvägagångssätt.

Så nu är vi igång med träningen igen, Strix och jag. Jag har skiftat fokus. Jag har släppt på resultatkraven, och satsar istället på glädje och lek. Inget annat. Vi kommer förmodligen aldrig att nå ända fram till mina långsiktiga mål, men vi ska i alla fall försöka ta oss några steg framåt från där vi är idag. Oavsett hur långt vi kommer på vägen, så ska vi ha roligt under tiden. Därför har jag nu satt upp en hel massa kortsiktiga, täta mål, så att vi kan belöna oss rikligt när vi uppnår dem. Ett steg i taget.

Jag minns när jag köpte Tarzan. Tänk om jag kanske, kanske skulle kunna tävla i bruks med honom. Det var min målsättning då. Jag hade inga som helst förväntningar, men vi tog oss ända upp till certpoäng i elitspår och tävlade lydnad i elitklass. De hundar jag haft sedan dess har jag satt upp helt andra målsättningar för redan innan de ens blivit födda. Den enda som klarade av att leva upp till det var Spader. Jag själv klarade det definitivt inte.

Det är slut med det nu. Visst finns drömmen där fortfarande, men när det gäller Strix så har han i ärlighetens namn varken kropp eller knopp för att leva upp till en sådan målsättning, och det är inte heller rättvist av mig att begära det. Från och med nu ska vi bara köra på hans villkor.

Det tredje citatet jag vill återge här kommer från Paolo Roberto:
”För inget som är värt något i livet är enkelt! Så låt ingen som själv låtit sin dröm dö övertala dig att inte jobba hårt för följa din. Skit i vad andra tycker för du behöver ingens tillåtelse att leva ditt liv!”

Jag har fortfarande kvar min dröm. Jag jobbar hårt för att följa den. Det kommer definitivt inte att gå att nå den på det sätt som jag tänkte mig från början, och det kommer att vara allt annat än enkelt, men jag tänker ändå inte låta den dö. Andra får tycka vad de vill, jag tänker gå all-in för att ge Strix och mig som ekipage det vi behöver och inget annat. Det viktigaste är ju trots allt att bygga på vår relation och vi har roligt tillsammans. Han är min bästa vän, och han förtjänar att få ha det bra och göra det han tycker är roligt – utefter sina egna förutsättningar. Vår relation är så otroligt mycket viktigare än alla eventuella priser man kan vinna.

I want my happy back / my happy back, my happy back / Yeah! / Need my happy back / oooh / Happy back

We can make it …

… if we’re heart-to-heart

Ja, det börjar verkligen kännas så nu. Vi är långt ifrån där än, men nu äntligen börjar vi hitta ordentligt rätt i vår träning. Pusselbitarna börjar till slut passa ihop, och det känns som om vi börjar kunna komma åt våra problem.

Det har hänt så otroligt mycket sedan jag skrev här sist, så jag vet knappast var jag ska börja …

Vi gör inga avancerade saker, men vi försöker ha trygghet, glädje och/eller precision i allt vi tar oss för. Anledningen till ordvalet och/eller är att kriterierna ligger lite olika beroende på vilken övning det handlar om och vilken störning vi utsätts för. Har vi störning av andra ekipage så är precisionen definitivt inte högst prioriterat. Är vi ensamma blir det desto mer detaljfokuserat. Det roliga är att trots att vi lägger all fokus på glädje och trygghet när vi har störning med, så blir precisionen ändå bättre och bättre även i den miljön. Ju tryggare vi blir, ju bättre utförande. Det känns mycket bra.

Jag har också varit på en helt underbar föreläsning om tränings/tävlingspsykologi och där blivit serverad otroligt många ögonöppnare. Med lite nytt tänk efter detta så har vi tagit många steg framåt på en gång.

Vi har hunnit med att träna tillsammans med flera olika ekipage på flera olika ställen, och det känns verkligen på riktigt att vi kommit jättelångt med vårt skadade förtroende i svåra situationer. Nu börjar vi kunna fixa att andra kör fartmoment medan vi kör koncentration, och vi vågar utmana oss själva lite mer. Vi har till och med klarat av att fokusera på rätt sak trots att vi haft löptik i närheten. Han imponerar, min lille krigare.

Men jag tar det försiktigt. Strix är inte som någon annan hund jag haft, långt därifrån, och det bjuder på stora utmaningar. Men nu känns det som det har lossnat. Jag har hittat knapparna, lärt mig att förstå hur han reagerar på olika saker och insett hur jag ska hjälpa honom på bästa sätt så att han får vara till lags. För det vill han. Lite för mycket ibland. Det gäller att vara så tydlig det någonsin går för att han ska förstå och inte bli frustrerad. Lyckan jag ser i hans ögon när vi lyckas är enorm.

Vi litar alltmer på varandra och glädjen ökar för varje pass. Vi har en lång väg kvar att gå, mycket lång, men allt eftersom vi övervinner hinder så börjar det kännas som att uppförsbacken inte är lika brant längre. Plötsligt tror jag på det fullt ut. Vi kommer att fixa det här, Strix och jag. Vi har lärt oss att våga lita på varandra. Tillsammans är vi starka och ingenting kommer att kunna stoppa oss.

And we can build this dream together / Standing strong forever / Nothing’s gonna stop us now

Step By Step

Well there’s a bridge and there’s a river that I still must cross / As I’m going on my journey / Oh, I might be lost

Vi har gjort stora framsteg, och vi har kommit långt på vår väg mot att lita på varandra i tävlingslika miljöer, Strix och jag. Men vi har fortfarande väldigt långt kvar. Jag har nog haft lite för bråttom, och det har gett lite bakslag. I helgen känns det som om allt klarnade.

I helgen som gick har Strix och jag varit på en tripp till Dalarna för att hälsa på våra vänner. Härligt när både hundarna och mattarna trivs bra ihop. En helt underbar helg på många sätt. Mycket prat (faktiskt inte bara hund ?) bara vara, träna hund, fika, prata lite mer … kan det bli bättre? Superduktiga spårhundar hade vi den ena dagen, och när vi skulle åka hem hade vi bokat in ett träningpass i Fagersta BK:s hundhall. Där kom ännu ett bakslag, men det var ju bara bra eftersom vi då tror att vi lyckades se varför och när det händer.

Fot! Det mest komplexa kommandoordet av dem alla. Här har vi hamnat helt fel, Strix och jag. Han har med sin iver och sin glädje haft bråttom – det har blivit lite fort och fel – och jag har stegrat kraven för snabbt. Han vet hur momentet ska vara på det stora hela. Ivrig är han, så han kommer för långt fram och både tränger och plogar. Här har det blivit fel när jag har försökt komma åt det hela. Han tror att han gör rätt, jag är inte nöjd, han försöker (läs plogar/tränger) ivrigt ÄNNU mer, jag är ännu mindre nöjd ……. Snacka om att jag kommit bort från vägen – jag har gått vilse rejält.

Resultatet kan förstås inte bli annat än att FOT i hans värld blir helt något totalt motsägelsefullt när han är Frustrerad, Osäker och samtidigt Taggad.

Det är ingen lysande förutsättning för lyckad träning, men det är i den sinnesstämningen vi tyvärr befinner oss emellanåt  och det är då det verkligen går åt pipsvängen (fantastiskt bra uttryck). Jag måste ändå tillstå att han är helt fantastisk. Trots att det blivit så fel så VILL han fortfarande. Vilken otrolig inställning han har. Nu har jag ett digert arbete att steg för steg försiktigt vända skutan på rätt köl igen så att FOT istället kan få innebära Följsamhet, Ordning och Tillit.

Det finns inga genvägar. Det måste ske lugnt och metodiskt. Gradvis, ett steg i taget, och med stor ödmjukhet inför Strix smått otroliga arbetsvilja. Han har en enorm kapacitet när han får rätt förutsättningar, men det går alltför lätt över styr om förutsättningarna blir fel. Jag hoppas att jag kan lyckas nysta upp alla lösa trådar, ge honom den trygghet och tydlighet han så väl behöver för att kunna prestera, så att jag får göra honom rättvisa. Älskade, lilla hund ❤️❤️

I won’t let my spirit go/ Until I get to my destination / I’m going to take it slowly because I’m making it mine / Step By Step, Bit by Bit / Stone By Stone / Brick by Brick / Step By Step, Day By Day, Mile by mile

I Won’t Give Up

No I won’t give in / ’til I reach the end / and then I’ll start again

Jag visste ju att det skulle komma ett bakslag. Att det inte var värre än det var förvånar (och gläder) mig, men jag tar det ändå för vad det var – ett bevis på att jag stegrat kraven lite för fort. Och glädjen över att jag kunde läsa orsaken, bryta det och få tillbaka honom i fokus så totalt överskuggar oron över att det faktiskt inträffade.

Det står nu utom allt tvivel klart att vi ännu inte är klara för den lite friare varianten som freestyle/HtM innebär. Visst, det är väl inte friare än man gör det, men jag är inte lika tydlig och jag litar inte lika mycket på honom här som i lydnad/rally. Och det visar sig. Här behöver vi jobba mer.

När jag väl insett det så var beslutet att stryka oss från helgens tävling lätt att ta. Även om jag tänkt diska oss så kändes det inte rättvist mot Strix att åka dit. Tryggheten är värt ALLT just nu, och jag är så nöjd med att jag lyssnade på magkänslan, tolkade Strix signaler rätt och faktiskt bromsade upp framfarten.

Men. Jag ger ju aldrig upp, byter bara angreppsvinkel. Nu är det tävlingsträning i rally närmast på agendan. Parallellt med det tränar vi på med lydnadsmomenten och med HtM. Planen med HtM är att göra det lika tydligt som lydnadsklassen. Ett steg i taget, sakta men säkert.

Vi kämpar på. Vi ger inte upp. Vi må gå på pumpen lite då och då, men vi fortsätter envist att försöka.

No I won’t leave / I wanna try everything / I wanna try even though I could fail

The Stairway

Until you put / Your foot / Upon the stairway / You’ll never know / What the stairway is / Or where it may go

En lång tid nu har vi fokuserat på glädje och trygghet. Inte minst jag själv har sett detta som en ENORM utmaning, men igår fick jag alla kvitton jag någonsin behövt på att vi är på rätt väg. Vi har gått upp några trappsteg och det känns verkligen som att vi valde rätt väg att gå.

Dubbla starter i rallylydnadens nybörjarklass stod på schemat. Visst, vi har redan vår titel så det är ju rent resultatmässigt helt onödigt, men nu finns det ju en helt annan anledning till varför vi anmält oss. För dagen hade vi inga resultatmål, endast uppgiftsmål.

Det är alltid gott om hundar och människor på rallytävlingar, så miljön var som alltid jobbig för oss. Nu hade jag bestämt att verkligen ha 100% på Strix hela tiden när han var ute ur bilen. Däremellan hade jag planerat vilopauser för oss båda. Tredje gången han kom ut ur bilen var det dags för vår första start. Vi värmde med fullt fokus och höll oss i vår bubbla.

När vi ropades in på första banan valsade jag iväg lite mentalt, men Strix höll ihop oväntat bra trots det. Lite ofokuserat blev det ändå, men inte alls farligt (och det kan jag tacka Strix för) och vid skylt 3 samlade jag ihop mig. Efter den skylten var allt som en saga. Inte ett ljud från Strix (inte ens i den ofokuserade starten) och jag tror inte att någon som såg oss lämna banan missade hur glad jag var. Strix missade det i alla fall inte, och det är det som är det viktiga. Och när allt fungerar så blir det ju oftast bra resultat också. 91p och pallplats ??

(Bilden hämtad från EHDKs hemsida)

Inför vår andra start blev det en lång väntan, lite längre än vanligt, innan vi blev inropade. Under tiden var det liv och rörelse i närheten, men jag lyckades hålla oss kvar i bubblan och denna bana kändes om möjligt ännu bättre. Det visade sig sedan att vi utfört ett moment felaktigt, men med 84 poäng kvar trots det så var ju känslan jag hade helt rätt.

Det lossade mycket  funderingar och låsningar idag. Vårt förtroendekonto fick ytterligare några insättningar, och det känns som att det äntligen börjar röra sig ordentligt. Men jag ska fortsätta att ta det varligt, steg för steg, även om det nu börjar bli dags att sikta lite högre så småningom.

Go up the stairway / It’s time to climb / The stairway / The stairway / The stairway …

 

Suddenly

And then suddenly it’s all there

Det händer grejor, det kan man lugnt säga. Sedan sist har vi hunnit med flera träningspass. Det första av dem var i hallen, och SOM han skötte sig. ❤️❤️❤️ Känslan var helt enorm. Han fixade alla störningar galant och jobbade jättefint. Jag körde t.o.m. okopplat några gånger, och han tackade för förtroendet och levererade jättefint.

Morgonen därpå fick han gå ett blodspår. Vilken iver! Han gick så klockrent i kärnan hela vägen och blev jätteglad när han hittade klöven på slutet. Snygg och tydlig markering. Bra!

Nästa utmaning var en heldag i Linköping. Jag hade anmält oss till Freestyletävling. Målet med dagen var att göra två diskstarter och få med oss trygghet och glädje hem i bagaget. Det klarade vi med råge. Jag hade med buren och så var vi inne i hallen hela dagen (med undantag av rastrundor förstås). Strix skötte sig jättefint. Jag vet att han brukar ha svårt att koppla av i miljön, men jag kände att vi passerade en milsten idag. Så lugn och fin i buren, inga överreaktioner på någonting och mycket fin kommunikation med dem runtomkring. Första starten blev super, verkligen. Det enda jag ångrar var att jag inte tog fram belöningen ännu lite tidigare, men man lär sig. Andra starten blev inte som jag tänkt mig från början (han fastnade i sniffande efter löptikar och då blev det lite konflikt) men jag lyckades hämta in honom och avsluta på topp. Såååå nöjd med dagen. Lång resa och dyra pengar för att diska mig två gånger, men en bra investering inför framtiden.

Nästa träningsträff var utanför Vasahallen i Arboga. Nyttigt med ny plats och lite udda störningar (dagisgrupp på utflykt, joggare, hundar på promenad, kommunens folk som jobbade med något på taket m.m.). Störningen av träningskamratens godisregn som rullade framför tassarna på Strix (tätt följt av kamratens hund som åt upp sin belöning precis bakom oss när vi passerat över) gick inte av för hackor, men han släppte mig inte med blicken en sekund. Han hade ett sådant fokus den här dagen så jag skulle knappt tro det själv om jag inte sett det på bild.

 

Något som jag plötsligt kände själv var hur jag blivit så pass mycket lugnare och hur jag vågade lita på honom. Tryggheten oss emellan växer för varje pass nu, och känslan är enorm. Ett citat som jag och kamraten diskuterade idag kom från PT Mikael Hollsten: ”Vi tar oss an alla utmaningar med huvudet högt och bröstet fram, och så låter vi hjärtat leda vägen”. Och tänk så mycket enklare allt blir när man orkar fokusera så själv. Saker faller på plats, en efter en, sakta men säkert.

Så hade jag anmält mig till en träning med Västerås Noseworkklubb också. Det blev en supertrevlig kväll med kluriga gömmor och trevlig stämning. Strix fick lite svårt med koncentrationen då det var en löptik med, men det är otroligt nyttig träning. När det blev lite för ofokuserat fick han vila lite i bilen, och sedan körde han på för fullt igen. Duktig kille hade dessutom inga svårigheter med att ta sig fram till gömmorna, och han fungerade verkligen bra trots flera hundar runtomkring.

Sedan hade vi en vilodag, när vi inte gjorde många knop – det är också välbehövligt – innan vi hade ”fredagsmys” i hallen. Nu vågade vi ännu mer, och Strix svarade upp med en härlig attityd. Vi jobbade okopplat större delen av tiden och gick dessutom en lång rallybana med fullt fokus. Det var en mästarklassbana, så vi bytte förstås ut en hel del av momenten, men den var ju lång. Dessutom innehöll den en frestelse som han klarade av med bara lite sneglande. Att vi dessutom i den miljön lyckades med ett nästan helt färdigt apporteringsmoment, det kändes verkligen toppen.

Vilken otrolig utveckling vi haft på kort tid nu. Plötsligt har vi kommit dithän att vi vågar lita på varandra, och att vi vågar utmana våra gränser. Visst, vi har fortfarande en lång väg kvar att gå, men det känns plötsligt som om ekorrhjulet vänt, att vi äntligen lagt den värsta uppförsbacken bakom oss och att vi kanske, kanske kan få lite medvind ett tag. Vi ska i alla fall försöka.

Suddenly the wheels are in motion / And I, I’m ready to sail any ocean / Suddenly I don’t need the answers / ’Cause I, I’m ready to take all my chances with you

 

You’ve Got A Friend in Me

You’ve got troubles, and I’ve got ’em too / There isn’t anything I wouldn’t do for you / We stick together and we see it through

Äntligen börjar det röra på sig riktigt ordentligt. Sakta börjar vi våga lita på varandra även i svåra situationer, Strix och jag.

Plötsligt jobbar vi på lydnadsmomenten igen. Idag fick vi en genomkörare av bästa träningskamraten i några av momenten, och Strix levererade fullt ut. Så jätteroligt.

I övrigt fokuserade vi på startrutin och positiv känsla i ny miljö. Även här gick det över förväntan.

Jag är så glad över Strix attityd idag, och även stolt över min egen självbehärskning. Idag tog vi mer än ett steg (eller till och med kliv) framåt, men jag lyckades ändå sansa mig och nöja mig där. Som träningskamraten sade: ”Ibland blir det gigantiska steg, men det betyder inte att man ska börja springa.”

Det känns så bra att vi äntligen hittat tillbaka till varandra. Det har varit så mycket som blivit galet, och det tar tid att jobba tillbaka tilliten. Det är lätt att gå för fort fram, och jag har inte gjort det lätt för Strix alla gånger. Men man lär av sina misstag, och hur tokigt det än har blivit så har det aldrig funnits några tvivel om vilket värde vi sätter på varandra, Strix och jag.

Vi har nu en massa utmaningar framför oss, och vi ska ta oss an våra uppgifter med stor tillförsikt och förväntan.  Bakslag kan komma – och det gör det förmodligen – men det viktiga nu är att vi tar oss igenom utmaningarna med glädjen och samarbetet i behåll.

Some other folks might be a little bit smarter than I am/ Bigger and stronger too, maybe / But none of them will ever love you the way I do / It’s me and you, boy

One step at a time

We live and we learn to take / One step at a time / There’s no need to rush / It’s like learning to fly / Or falling in love

Vi tar ett steg i taget. Det tar tid. Det måste få ta tid. Det viktiga är att vi rör oss framåt. Och det gör vi! Sakta, sakta börjar vårt ömsesidiga förtroende för varandra att öka igen. Vi fokuserar på glädje och trygghet, och lägger i dagsläget ingen som helst vikt vid utförande och resultat. Det känns lugnt. Glädjen har kommit tillbaka fullt ut, och jag börjar så sakteliga kunna skjuta prestationsångesten åt sidan. Känslan av att vi ska kunna hitta tillbaka till det vi tidigare hade ökar för varje dag. Men jag skyndar inte på något. Jag är mycket mån om att vi ska lyckas, och jag vill inte gå händelserna i förväg.

Träningsgruppen är äntligen igång igen, och vid första tillfället överträffade vi oss själva totalt. Så himla roligt! Vi hade två uppgifter: apportering och HtM-starter. Att han fixade fina ingångar med apporten och höll fast målmedvetet trots störning kändes som så pass stora framsteg att vi nöjde oss där och fortsatte med HtM. Vi fick fantastisk hjälp med att starta musiken gång på gång, och belönade fokus från start. När jag någon av gångerna fortsatte lite längre i programmet hängde han glatt på. Det kändes så tryggt, och trots att det fanns andra hundar på planen så valde jag att våga koppla loss och köra lös två gånger. Och när han fick förtroendet så svarade han med att leverera jättefint. Sååå duktig kille!

Apporteringen har vi som sagt gjort stora framsteg i, och nu har jag äntligen investerat i en ny apportbock (väntar ivrigt på leverans). Den jag har är så smala klossar på att Strix har svårt att plocka upp den från marken. Är man en långnäsa så är man. Eftersom han försöker och inte riktigt lyckas så vill jag inte få in någon frustration. Innan vi fortsätter med själva upplockandet ska jag därför vänta in att den nya kommit hem.

Spårat har vi också gjort. Det mest utmanande vi gjort där var ett spår på sand/grus. Svårt, men vilken inställning han har. Oj, vilken arbetsvilja ❤

Budföring var länge sedan, men han verkar komma ihåg det också. Vi har också varit nere i samhället och tränat korta, korta pass med fokus på att orka koncentra oss även i udda miljö. Det är så jätteroligt, och nu har vi fler sådana träningar inplanerade. Träningssuget är större än någonsin.

It’s your faith that makes you stronger / The only way you get there / Is one step at a time

 

The road is long …

… with many a winding turn / that leads us to who knows where / who knows where …

Det är sannerligen en lång och slingrande väg att gå när man hamnat fel. När den berömda magkänslan har fått ge vika för alltför mycket tänkande, analyserande och grubblande. När man låtit prestationskraven vinna över glädjen. När allt, som egentligen är så enkelt och självklart, plötsligt blivit krångligt, svårt och nästan sönderstrukturerat. När det börjar kännas omöjligt.

Jag är inte den som ger upp. Tvärtom. Och för ett tag sedan kom jag till insikt med att jag tappat bort känslan för vad som är viktigt i hundträningen. Tack vare fina vänner och ytterst duktiga online instruktörer känns det som om vi nu äntligen är på rätt spår igen. Men det tar tid. Inte nog med att jag själv ska orka lägga bort alla mina krav på mig själv (jag måste våga låta bli att vara duktig hela tiden och bara vara mig själv), Strix ska också övertygas om att det från och med nu inte ska bli sådär fel igen. Och det görs inte i en handvändning. Vi älskar varandra, Strix och jag, men vi har till viss del tappat bort tilliten i svåra situationer. Nu gäller det att bygga upp den igen. Det tar tid, och måste få ta tid.

Delmål ett är att jag måste sänka mina orimligt höga krav på mig själv (och därmed de orättvisa krav som då ställs på Strix) och jag tog ett stapplande steg på den vägen i helgen. Anmäld till HtM på hemmaplan var målet att belöna på planen (och alltså diska oss) när han kom tillbaka efter tapp. Jag klarade det inte fullt ut (hoppet om att det skulle gå utan disk blev för frestande) utan väntade till efter tapp nr.2 (som bara kom för att jag INTE belönade när han gjorde rätt första gången). Dock blev det ruskigt bra ändå, och nu är jag helt övertygad om att tappen inte händer för att han vill TILL något annat, utan att det handlar om att han inte orkar kanalisera sin energi och arbetslust på rätt sätt. Att han verkligen VILL jobba tillsammans med mig framgick utom allt tvivel, så nu gäller det att vara övertydlig och bygga förtroende i rätt takt. Diskade blev vi, men kommentarerna, wow!

Nu har jag därför anmält till flera tävlingar, enbart för att tvinga mig själv att göra pedagogiska starter för hunden, INTE några som ska generera i något resultat. Dessa tävlingar är för Strix skull, och inte för min. Jag ska utanför min comfort-zone, och det rejält

Nästa steg på vägen tog jag igår när jag åkte ner till centrala Kungsör för att träna mitt på Stortorget. Inte för att det är så stort, men med folk som passerade lite godtyckligt, hundar som rörde sig och lite annat så bjöd det i alla fall på lite utmaningar, inte minst för mig. Strix överraskade mig med att hålla ihop betydligt bättre än väntat – men så gav jag honom också rätt förutsättningar. Mera sådan träning är på gång, och jag ser fram emot en spännande höst.

Plötsligt är glädjen tillbaka, magkänslan på plats och prestationsångesten förvisad. Vägen må vara lång, men vi ska nog hitta hem till sist.

So on we go / His welfare is of my concern / No burden is he to bear / We’ll get there
For I know / He would not encumber me / He ain’t heavy, he’s my brother